Storköksmaten blåser de gamla på miljarder
nnn De människor som på grund av ålderskrämpor inte själva kan laga sin mat betalar i vissa kommuner tre gånger mer än alla andra för att äta. Det här är konsekvensen av att många kommuner tar ut vad de anser vara "självkostnad" för att leverera färdiglagad mat till de gamla.
Och de som får betala upp till 4 000 kronor i månaden har inga alternativ, kan inte överklaga och hänvisas helt enkelt till socialen om de inte har råd med maten.
Här finns ett TV-reportage om avgiftsbluffen. Och här är del 2.
I Torsås kommun kostar maten på äldreboende 3870 kronor per månad.
I Dals-Eds kommun, där maten för dem som bor på äldreboende kostar 3 990 kronor per månad, lagar personalen i storköket samtidigt mat till olika företagskunder. Men enligt kostchefen är det "väldigt svårt" att särredovisa vilka kostnader kommunen har för just äldrematen. Det finns alltså risk att de äldre betalar för företagens mat.
I Mörbylånga kommun, där maten kostar 3 480 kronor per månad, får omsorgstagarna i ordinarie boende sin mat tillagad som en del av omsorgsinsatsen, och den betalas genom den vanliga omsorgsavgiften - maxtaxan. Men de som bor på äldreboende betalar extra för personalens arbete. Samma personal i samma förvaltning kokar potatis eller gröt, men beroende på var omsorgstagaren bor kan priset skilja 2 000 kronor per månad.
I Torsås kommun betalar kostenheten 40 000 kronor per månad i internhyra för två köksenheter där man lagar mat till omsorgstagarna. Den här hyran finns med i kommunens "självkostnad" för maten, och omsorgstagarna betalar 3 870 per månad för sina matabonnemang.
Och så här ser det ut lite varstans i kommunerna. När det gäller maten för de äldre finns helt enkelt inga garantier. Chansen att få mat till samma pris som när man bor hemma och själv kan laga den är ungefär 1 på 290 - och alla som inte vinner i detta lotteri får en sämre hushållsekonomi så fort de inte längre klarar av att laga sin egen mat.
Snittet i Sverige: 2800 kronor i månaden.
I genomsnitt tar Sveriges kommuner ut omkring 2 800 kronor per månad för maten till omsorgstagare i särskilt boende. Avgifterna i alla kommuner. Dyrast först. Ladda ned exceltabell.
2 800 kronor per månad (år 2009) är 1 400 kronor mer är vad normen anger att maten ska kosta. Dessa normer räknar Konsumentverket ut. Läs här.
Mellanskillnaden utgörs av kommunernas kostnader för att inhandla, tillaga, transportera och servera maten - men allt detta är insatser som egentligen ingår i begreppet "hemtjänst" och borde täckas av den omsorgsavgift som alla omsorgstagare ska betala. Det här har riksdag och regering gång efter annan slagit fast. Länk: Såhär sa de 1996... (se s 88) 1999: ...och 1999... (se s 21) ...och 2000 (se s 23, s 40)
Ett annat namn för denna avgift är "maxtaxa", en taxa som tillkom för att jämna ut skillnaderna mellan kommunerna. Det skulle inte vara mycket dyrare på ett ställe än ett annat att få samma typ av äldreomsorg, för de omsorgstagare som har allra högst inkomst.
De med lägst inkomst har fått största försämringen.
Men sju år efter reformen är det istället omsorgstagare med mycket låga pensioner som har råkat illa ut. Nu betalar den som bor i särskilt boende i princip alltid fullt pris för mat och hyra. I en del kommuner kostar en etta med kokvrå eller kök - som den boende sällan kan använda - upp emot 5 000 kronor i månaden t ex här... eller ...här, och maten alltså ofta en bit över 3 000. Med en månadskostnad för mat och hyra på upp emot åtta tusenlappar har många låginkomsttagare helt enkelt inga pengar kvar till mediciner och resor, kläder och nöjen. Trots att lagen säger att alla ska ha ett "förbehållsbelopp" säkrat - läs till exempel här vad regeringen sagt, se bl a s 1, Socialstyrelsen om samma sak - innan kommunerna får ta ut några avgifter - trots det så tar i stort sett alla kommuner ut avgifter för att laga mat. Insatser som alltså egentligen ska ingå i äldreomsorgen.
Äldreomsorg är (bland annat) matlagning.
Livsmedlen för en äldre person beräknas kosta ungefär 1 500 kronor per månad - kolla Konsumentverkets normer igen. Det här är också de belopp kommunerna skulle ha att rätta sig efter när de tar betalt för maten från omsorgstagarna. Kan man på grund av åldersrelaterade funktionshinder inte själv inhandla och tillaga sin mat har man rätt att få hjälp med det. Det här kallas hemtjänst och innefattar också hjälp med personlig hygien, städning, tvätt och så vidare, oavsett om man bor hemma i sitt egna hem eller om man har flyttat till särskilt boende. Om hemtjänstens personal handlar maten och sedan lagar till den i köket hemma hos omsorgstagaren, så betalar omsorgstagaren för själva ingredienserna i maten, råvarorna alltså - sedan ingår matlagningen i hemtjänstens insatser som maximalt får kosta 1 712 kronor per månad (2009). Många kommuner berättar om denna taxa. Här till exempel.
Men ute i kommunerna lagas maten i storkök och så kör personalen ut den färdiglagad. Då räknar kommunerna ut en kostnad för det här och kallar det för matabonnemang, helkost, helinackordering eller liknande - en kostnad som varierar mellan 1 428 kronor per månad i skånska Höör och 3 990 i Dals-Ed. Och däremellan finns alla de andra 288 kommunerna - här i bokstavsordning. Ladda ned tabellen här. Trots att matavgiften innehåller en stor del som svarar mot personalens jobb med att tillreda och transportera maten, något som omsorgstagarna alltså egentligen har rätt att få hjälp med inom ramen för sin vanliga omsorgstaxa, så är denna matavgift någonting som läggs "utanpå" den ordinarie taxan. S-styrda respektive borgerligt styrda kommuner gör exakt likadant. Det skiljer i stort sett ingenting i genomsnittsavgift. Genomsnittsavgift i blå respektive röda kommuner. Ladda ned.
I Sverige bor nästan 100 000 människor på särskilt boende. I snitt betalar de 1 400 kronor "för mycket" för maten per månad. Det här lär motsvara upp emot två miljarder kronor per år som kommunerna i strid mot lagstiftningen tar ut och detta drabbar främst de omsorgstagare som har de lägsta inkomsterna.
"Så här får det inte vara", tyckte ministern. Men det var då det.
Varningssignalerna om att lagen om maxtaxa fick den här effekten kom nästan omedelbart. En utvärdering som gjordes redan 2002, bara månader efter att lagen började gälla, visade den här effekten. Vilket man kan läsa om här.
2003 inleddes en fördjupad utredning under ledning av dåvarande äldreministern Ylva Johansson, s. Den, utredningen alltså, publicerade sina slutsatser 2006. Då var den dyra maten helt i fokus, och utredningen föreslog ett förtydligande av lagen, i form av ett nytt begrepp - matserviceavgift. Och det kan man läsa om här. Se s 65.
Den här avgiften skulle tas ut av dem som hade råd. Resten, de med låga pensioner och höga bostadskostnader, skulle få behålla hela sitt förbehållsbelopp minus den normerade kostnaden för livsmedel, de ungefär 1 500 per månad som en äldre människa beräknas göra av med på mat.
Eftersom det här också skulle kosta stora belopp för kommunerna - vissa kommuner skulle ju vara tvingade att sänka sina matkostnader med omkring 2 500 per månad - så diskuterades också finansieringen men utredningen konstaterade att det skulle behövas ett externt tillskott. I klartext att staten skulle behöva skjuta till en okänd summa per år och man räknade löst på att den skulle vara i storleksklassen en halv miljard kronor. Det här förutsatte att man därutöver 1) höjde taket i maxtaxan, så att många skulle få dyrare äldreomsorg och 2) ändå plockade ut pengar för matlagningen - men med ett skydd för dem med lägst inkomst.
För Maria Larsson har inte velat berätta.
Men så har det inte blivit. Äldre- och folkhälsominister Maria Larsson, kd, har varit tyst i frågan. Via pressekreteraren har Maria Larsson fått frågor om äldrematen och avgifterna vid flera tillfällen mellan 2007 och idag. I november 2009 har pressekreteraren svarat att regeringen inte har för avsikt att fullfölja utredningen från 2006 och att det är kommunernas ansvar att se till att folk inte får oskäliga avgifter. Av svaret kan man uttolka att regeringen tycker att det finns bättre sätt att använda en halv eller en miljard kronor - det är inte helt klart hur mycket det skulle kosta att tvinga kommunerna att följa lagen och säkra ett fullt förbehållsbelopp för alla omsorgstagare.
Regeringens svar hittar du här. Och följdfrågorna, som ännu inte fått något svar, finns här.
Ylva Johansson skickade, när hon presenterade sin utredning 2006, ett brev till en person som hade klagat på matavgifterna ända upp i regeringsrätten. De klagande - Ragnar och Evy Johnsson i Mörrum, mer om honom strax - hade fått rätt i länsrätten, men kammarrätt och regeringsrätt hade inte ansett att ett ärende om äldrematen kunde avgöra hos dem. Argumenten i Ragnar Johnssons ärende var dock i stora drag desamma som i Ylva Johanssons utredning.
Ylva Johanssons brev till Ragnar Johnssons ombud höll en positiv ton och pekade fram mot att det framöver skulle komma en tydligare reglering av kommunernas matavgiftshantering.
Men man ska inte uppfatta det här som att S var positiva till en skärpning av situationen. Partiet meddelar idag mailledes att det inte kommer att bli någon förändring om det skulle bli röd-grön regering efter valet - "Socialdemokraterna avser inte göra något gentemot dagens situation när det gäller avgifterna för äldrematen.", skriver Peder Palmstierna, pressekreterare för S i riksdagen.
Han skriver också att de aldrig har stått för det heller.
Denna omsvängning, som man själv inte kallar för omsvängning, framgår av mail här. Och följdfrågan, som väntar på svar, finns här.
Ragnar och Evy vann mot Karlshamns kommun - men ändå inte. Nu har de förlorat över 100 000 kronor.
Till skillnad från när det gäller andra kommunala avgifter går inte matkostnaden att överklaga. Ragnar Johnsson i Mörrum, Karlshamns kommun, gick till Länsrätten i Blekinge 2002 med en överklagan om matkostnaden för hustrun Evy Johnsson. Länsrätten gav Ragnar och Evy rätt - en artikel om detta finns här - med samma argument som återfinns i lagstiftning och förarbeten; att tillhandahållandet av mat är en sorts hemtjänst och den ska man betala genom maxtaxan. Länsrättens slutsats var att Evy bara skulle betala för råvarorna i maten, till en kostnad i nivå med konsumentverkets norm. En tillfällig seger alltså. Det kan man läsa mer om här.
Ragnar Johnsson i Mörrum har slagits för rätt matavgift sedan 2002. Men trots att både domstol och regering gått på hans linje har han och hustrun Evy betalat 1 400 kronor för mycket varje månad.
Kommunen överklagade till Kammarrätten i Jönköping. Där fastslogs att detta inte var ett mål av det slag som kunde behandlas i förvaltningsdomstolarna. Ragnar överklagade det beslutet till Regeringsrätten, som fastställde Kammarrättens beslut. Också detta rapporterades om. Och ytterligare en artikel. Samma resultat rönte ett dussintal ärenden från andra kommuner.
De enda domstolar som har behandlat mål om matavgiften är några av länsrätterna. De klaganden som har siktat in sig på matens "dubbla" karaktär, och menat att tillagning, transport och servering av mat är att betrakta som ordinarie hemtjänstinsatser, har fått rätt. Regeringen tog också till sig argumentationen från dessa rättsfall och lät dem ingå i den utredning som alltså presenterades 2006. Men trots att omsorgstagarna egentligen alltså fått "rätt", i rättsinstanser såväl som i regeringens utredning, har de inte fått sänkta avgifter och kan ändå inte överklaga vidare. Ragnar och Evy Johnsson har fått betala det fulla priset på ungefär 1 400 kronor över normen varje månad i sju år.
Och ansvariga kommunpolitiker kan inte svara.
Man skulle kunna tänka sig att en så viktig del av människors hushållsbudget som maten, och speciellt mat som kostar mer än dubbelt så mycket som normen anger, skulle vara föremål för omfattande diskussioner i de ansvariga nämnderna. Men det verkar istället vara tvärtom. I ingen av de kommuner som här har granskats har någon enda politiker eller tjänsteman kunnat förklara hur avgiften har hamnat där den ligger.
Därför kan det uppstå regionala skillnader som annars måste anses som fullständigt oförklarliga: I Skåne ligger åtta av de 15 billigaste kommunerna - i Kalmar län, 20 mil därifrån, sex av de femton dyraste. Det finns ingen uppenbar koppling till små eller stora kommuner. Den minsta av de 15 dyraste har ungefär 7 000 medlemmar, många av de billigaste är bland de minsta av Skånes 33 kommuner.
SKL: Höj pensionerna!
Att en del omsorgstagare får lite pengar kvar, och kanske inte ens har råd med maträkningen och hyran - det är ingen hemlighet för Sveriges kommuner och landsting, SKL. Men: det är här de låga pensionernas fel, säger SKL och undrar: Vem är det egentligen som drabbas?
- Vi har granskat detta och letat efter folk som har väldigt lite pengar kvar. Och då visar det sig alltid att det är människor som har en förmögenhet. Skulle kommunerna då subventionera maten, då skulle man i praktiken ge bidrag till förmögna omsorgstagare, säger Per-Olov Nylander, handläggare på SKLs avdelning för vård och omsorg.
Han inser också att det i kommuner med väldigt höga matavgifter är så att det inte blir så mycket kvar att förbehållsbeloppet är säkrat också för dem som har fullt bostadstillägg.
- Men kommunerna har rätt att ta ut en avgift motsvarande självkostnadspriset. Om det finns pensionärer som har så låg inkomst att de inte kan betala för detta tycker vi att staten måste ta ett större ansvar för dessa inkomster.
Att det sen finns kommuner som möjligen brister i sina ekonomiska redovisningar så att man inte kan se om de verkligen tar ut en avgift motsvarande självkostnaden, eller om de har orimligt höga internhyror eller andra märkliga kostnader, då är det ett fel hos de kommunerna, säger Per-Olov Nylander. Några andra regleringar än dem som finns idag behövs hur som helst inte, tycker SKL.
Och när det gäller Ylva Johanssons utredning från 2006: Man kom fram till att det skulle kosta kommunerna ytterligare en halv miljard, med de priser och avgifter som gällde då, att införa en begränsning för matavgiften. De här pengarna har inte sittande regering velat satsa - därför står utredningen i bokhyllan, tror Per-Olov Nylander.
Mörbylånga ingår matlagningen i ordinarie äldreomsorg. Men än så länge bara för hemtjänsttagarna.
I Mörbylånga kommun har pensionärsrörelsen engagerat sig i matavgifterna. Dessa låg under några år på en lite lägre nivå men höjdes sedan ganska dramatiskt till dagens 3 480 kronor per månad.
- Då höjde nämnden till samma nivå som i grannkommunen Borgholm, för de tyckte att det verkade rimligt, säger Helen Karlsson, ordförande i PRO på Södra Öland.
Kostchefen Lena Lundwall har koll på kostnaderna för att tillverka maten i storkök. Eller tror att hon har det, tills hon får veta att omsorgstagarna betalar 20 kronor mer per dag än vad kostenheten fakturerar omsorgsförvaltningen.
- De pengarna vet jag inte vad de går till, säger hon. När frågan upprepas en månad senare, i november 2009, har hon fortfarande inte fått något riktigt svar.
- Såvitt jag förstår läggs det på en kostnad för att viss mat inte är färdiglagad när den kommer från kostenheten. Det kan handla om havregryn som måste kokas till gröt eller potatis som ska kokas, säger omsorgschef Agneta Thomsson.
Eftersom de här 20 kronorna per dag anses som kommunens "självkostnad" för att laga maten så tas hela beloppet ut på faktura till omsorgstagarna. När omsorgspersonalen kokar potatis och gröt betalar omsorgstagarna i särskilt boende i Mörbylånga kommun för varje sekund av arbete.
Och i just Mörbylånga kommun blir lagens mening extra tydlig. För nämnden har hösten 2009 genomdrivit en reform för hemtjänsttagarna i ordinarie boende. De slipper numera kostenhetens storköksmat i svarta plastlådor. Istället kommer personalen hem och lagar maten. Och då är det inte längre tal om att betala för att potatisen ska skalas eller kokas:
- Det att de lagar maten hemma hos de äldre, det är ju också en form av hemtjänst, säger Monika Löfvin Rosén, c, ordförande i socialnämnden. Hon har inte en aning om hur matavgiften har blivit som den har blivit i hennes kommun.
- Nä, jag har bara suttit den här mandatperioden. Men nu måste vi nog se över det här, för vi vill verkligen göra rätt, säger hon.
Hemtjänsttagarna i Mörbylånga betalar bara för den maten de har hemma i kylen och skafferiet. När nu matlådorna byts ut mot en hjälp som för många blir kostnadsfri borde man alltså märka en tydligt förbättrad privatekonomi:
- Det tror jag inte ens folk har tänkt på än, säger Helen Karlsson.
Däremot har reaktionen på detta att maten nu lagas hemma i varje människas kök blivit väldigt positiv. Man upplever att maten smakar bättre, att det luktar gott i köket, att man kan välja vad man vill ha till lunch, och att hemtjänstpersonalen stannar lite längre nu när maten ska lagas i hemmet.
Okända uträkningar ger mat till ockerpriser. Till exempel i Torsås.
Det här med att ingen riktigt kan förklara hur matavgifterna hamnar där de hamnar - det är alltså genomgående för alla granskade kommuner. Munkedals kommun, som ett exempel, har helt släppt ambitionen att kunna motivera sin avgift på 2975 kronor per månad med någon självkostnad - där räknas avgiften helt enkelt upp med prisbasbeloppet. Beslutet finns här.
I den kommunen, Munkedal, har politikerna dock begripit skillnaden mellan livsmedlen i maten och omkostnaderna för tillhandahållandet. "Matservicen", som Ylva Johansson ville kalla det, läggs här på "högkostnadsskyddet" - det vill säga maxtaxan, det vill säga inkluderas i övrig äldreomsorg. Fel sätt att se på självkostnaden, men rätt sätt att se på maten.
Vi har begärt ut resultaträkningar för alla de 14 dyraste kommunerna i landet. Det har i en del fall tagit veckor att ta fram dessa. Andra har fortfarande, månader senare, inte lyckats. Så här ser det ut i de 14 dyraste kommunerna. Ladda ned tabell.
De visar extrema variationer i vilka kostnader som finns med i mathanteringen. I Torsås och Mörbylånga kommuner går det dubbelt så mycket lönekostnad i förhållande till livsmedelkostnaden som i billigare kommuner.
- Maten smakar väldigt bra och det är en stor fördel att den lagas här i huset så att man känner dofterna. Jag bodde en period på sjukhuset i Kalmar och fick mat i lådor. Den var verkligen inget att glädjas över, säger Ingrid Svensson (bilden nedan), omsorgstagare på Sophiahemmet i Torsås kommun. Hon har just avslutat sin fläskpannkaka och sitter och ser fram emot frukt med vispgrädde som efterrätt.
Ingrid Svensson, omsorgstagare i Torsås kommun, är nöjd med maten men inte med avgiften. - Men man har ju inget val, jag måste ju äta, säger hon.
I andra änden av korridoren finns Mikael Carlsson, tf kostchef i Torsås kommun. Han säger att den höga avgiften här kan bero på att man medvetet valt att satsa på rena råvaror och dessutom att laga dem i köken ute på äldreboendena istället för att ha en enda tillagningsplats.
- Och de här två köken på äldreboendena är ganska slitna. Det gör ju också att det tar lång tid att laga maten, säger han. Men - för de två köksenheterna betalar kostenheten en internhyra på 40 000 kronor per månad, en kostnad som läggs in i "självkostnaden" för att tillhandahålla maten, och som alltså omsorgstagarna får betala genom sin månadsavgift. Ett kök som det på äldreboendet Sophiagården (bilden nedan) lagar mat för ungefär 50 personer. Några hundra meter bort ligger lunchrestaurangen på Golfklubben. Där lagas lunch åt mellan 60 och 120 personer per dag. Hyran för det köket är 6 500 kronor i månaden. Under golfsäsong. Resten av året är den gratis.
Och det är två anställda som jobbar i köket. De lagar alltså mat åt 50 boende. Med samma bemanning i den andra köksenheten går det åt fyra personer i hela kommunen. Plus tf kökschef. Men lönekostnaderna som redovisas i resultaträkningen uppgår till fyra miljoner kronor per år för äldrematen i Torsås kommun. Kommunen har inte lyckats förklara hur den siffran har kommit till.
Ann-Marie Niklasson lagar mat i Sophiagårdens kök i Torsås kommun. För det köket och ett liknande till, där det sammalagt lagas mat till ett hundratal omsorgstagare, betalar kostenheten 40 000 kronor i månadshyra - pengar som tas ut på matavgiften för de gamla.
I Melleruds kommun ligger kostenhetens hyra på svindlande 100 000 kronor per månad. I Malungs kommun finns ingen som vet någonting om hur matkostnaden räknats fram eller hur ekonomin ser ut i kostenheten. I Dals Ed kostar köket 40 000 kronor i månaden att hyra. Där lagas mat även till företagskunder i samma kök, och kostchefen säger att det är svårt att ta fram siffror för hur kostnaderna fördelar sig mellan de äldres mat och mat som går till andra konsumenter. Med tanke på att Dals Ed har landets dyraste äldremat ligger det nära till hands att tro, att hela kostnaden för både personal, hyror och livsmedel läggs på de äldres matavgift, och att maten som går till externa kunder är en ren vinstaffär för kommunen. Men det kan ingen veta eftersom siffrorna aldrig har visats.
På andra håll lagas skolmat och äldremat i samma kök. Men bara en av de tillfrågade kommunerna har säkrat en uppdelning av kostnaderna på elevernas respektive åldringarnas mat. Det är alltså fullt möjligt att andra kommuner håller nere kostnaderna för skolmaten genom att låta personal- och andra kostnader drabba de äldres kostabonnemang.
Sannolikheten att kategorin medborgare som hamnat på äldreboende skulle klaga är ju minimal, då man numera måste ha mycket omfattande hjälpbehov för att komma ifråga för att alls få bo på äldreboende.
Och så länge omsorgstagarna inte klagar, så länge lär inte Maria Larsson gå vidare med den nedlagda utredningen från 2006 som skulle tvinga kommunerna begränsa sina matavgifter.